31 mars 2012 19:28
Jag orkar inte kämpa mer. Kan lika gärna acceptera hur det är och leva efter det. Allt känns ju så hopplöst. Jag menar... Jag har gått till 8 psykologer men ingen har kunnat hjälpa mig. Jag har provat olika terapiformer, men nä...
Finns det ingen person där ute som kan göra mig lycklig? Som kan få mig att le? Behöver någon som behöver mig. Men vem fan behöver ett freak som mig när det finns betydligt vackrare och mindre komplicerade tjejer? Förmodligen ingen.
Finns det ingen person där ute som kan göra mig lycklig? Som kan få mig att le? Behöver någon som behöver mig. Men vem fan behöver ett freak som mig när det finns betydligt vackrare och mindre komplicerade tjejer? Förmodligen ingen.
31 mars 2012 12:29
30 mars 17:21
Jag vill inte mer. Livet saknar mening.
29 mars 2012 21:32
Jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö. Jag vill bara sluta existera.
Jag menar... Jag spenderar mina dagar i mitt rum och på jobbet. Åker nästan aldrig till stan eller något (gör jag det så är mamma med), för jag är rädd att stöta på folk jag känner som då ser hur fet och äcklig jag blivit. Jag umgås aldrig med mina vänner. Ärligt talat så vet jag inte ens vilka jag har, eller om jag har några, kvar. Vågar inte höra av mig till folk, men ingen hör av sig till mig heller, så dom lider knappast av att jag inte hör av mig. Egentligen är det väl kanske bra att det är som det är, för jag ställer i princip alltid in planer pga min sociala fobi som blivit så mycket värre det senaste året.
Anledningen till att den blivit värre är säkerligen pga att jag gått upp så mycket i vikt (20 kg...) Jag skäms över mig själv och min kropp. Blir äcklad när jag ser mig själv i spegeln och gråter varje dag för att jag känner mig så ful och äcklig. Känns också som att det är därför som folk inte vill vara med mig. För att de tycker det är pinsamt att ses med mig.
Jag menar... Jag spenderar mina dagar i mitt rum och på jobbet. Åker nästan aldrig till stan eller något (gör jag det så är mamma med), för jag är rädd att stöta på folk jag känner som då ser hur fet och äcklig jag blivit. Jag umgås aldrig med mina vänner. Ärligt talat så vet jag inte ens vilka jag har, eller om jag har några, kvar. Vågar inte höra av mig till folk, men ingen hör av sig till mig heller, så dom lider knappast av att jag inte hör av mig. Egentligen är det väl kanske bra att det är som det är, för jag ställer i princip alltid in planer pga min sociala fobi som blivit så mycket värre det senaste året.
Anledningen till att den blivit värre är säkerligen pga att jag gått upp så mycket i vikt (20 kg...) Jag skäms över mig själv och min kropp. Blir äcklad när jag ser mig själv i spegeln och gråter varje dag för att jag känner mig så ful och äcklig. Känns också som att det är därför som folk inte vill vara med mig. För att de tycker det är pinsamt att ses med mig.
Jag vill så gärna gå ner i vikt, men det är svårt medan man äter den sorts medicin jag äter. Så det handlar om prioriteringar. Vill jag sluta med medicinen, gå ner i vikt och förhoppningsvis må bättre av det eller vill jag fortsätta ta medicinen, vara fet och ha ett stabilt psyke? Det förstnämnda. Jag håller på att sluta med min medicin. Jag offrar mitt psyke för att förhoppningsvis gå ner i vikt.
Mår åt helvete pga av det just nu och jag känner att allt bara lastas på mig. Har inte motivation till något och allt är mörkt.
Mår åt helvete pga av det just nu och jag känner att allt bara lastas på mig. Har inte motivation till något och allt är mörkt.
29 mars 2012 21:16
Jag behöver ett ställe att skriva av mig på och tänkte att en anonym blogg är det bäst. Så, hej.
